Begreppet ”pappaexorcism” myntades när ETC:s kommunikationschef Rebecka Bohlin intervjuade konstnären Alexander Mood vid vernissagen av Blått blod. Nils Claesson, som curerat utställningen, fastnade för ordet:
– Att driva ut den gamla pappan ur kroppen så att man kan leva sitt eget liv – det kändes som något jag själv ägnat mig åt, förklarade han.
En kanal till andra lager
Nils Claesson berättade om arbetet med sin bok ”Blåbärsmaskinen” och flera av sina konstprojekt som på olika sätt förhåller sig till hans far, författaren och konstnären Stig ”Slas” Claesson. Han belyste hur en rad andra konstnärer förhållit sig i sin konst, till gränslösa fäder. Bland annat Tova Mozard, Alexander Mood och Carl Larsson.
– Vi har haft olika erfarenheter, men kanske delar vi en känsla av att om man vuxit upp med en gränslös förälder är det svårt att veta vad som är normalt. I alla fall är det så för mig, sa Nils Claesson.
Tova Mozard skulle ha deltagit i panelsamtalet men fick förhinder och panelsamtalets moderator Jenny Aschenbrenner refererede till några av de svar hon fått av Tova inför samtalet, bland annat om värdet av att använda den egna biografin i konst:
– Kanske behövde jag betrakta länge innan jag vågade se på mig själv och ha en stabilare grund i livet och i konsten. Men sedan så öppnade sig en kanal till andra lager i mig och jag såg samband som jag inte trott på innan.
Tova arbetar på en långfilm just nu om arvet och skuggan efter sin far. Plus att hon ska ha premiär på en annan långfilm I love Russ, nu i höst. Om sin konstnärsroll säger Mozard:
– Förenklat uttryckt arbetar jag med att förstå människors relation till sin urscen.
Jenny Aschenbrenner förde in frågan i samtalet om det är mjöligt att sätta punkt. Hur mycket du än vill påminns du ju om och om genom livet om din erfarenhet?
Alexander Mood berättade att sorgearbetet efter pappans död började med alla de föremål fadern lämnat efter sig – ”en tvårummare plus två förråd” fulla av brev, en mängd föremål, konst och minnen.
– Jag var arg och ledsen och ville bara begrava honom. Men när jag började rota ville jag driva ut ondskan i mig själv. Det har varit konstnärligt roligt, kul och ganska intressant att se vart det tar en. Nu är jag redo att släppa taget.
Claesson beskrev hur konsten kan bli en metod för minnesarbete:
– När man skriver, eller skapar på andra sätt, kommer saker fram som man annars inte minns – ett framkallningsbad för minnet. Men man blir aldrig riktigt klar med sina föräldrar.
Samtalet rörde sig mellan myter och personliga uppgörelser.
Publiken fick höra både svart humor och eftertänksamhet.
– Ibland handlar det om frigörelse. Ibland är det att komma nära – att få något man aldrig fick. En tröst som läker något i en själv, sammanfattade Mood.
Blir det geggigt?
Nils Claesson konstaterade att journalister är noga med att skilja mellan det personliga, som kan användas i text, och det privata. Men att konstnärer kan arbeta även med det privata.
Jenny Aschenbrenner frågade om det inte riskerar att bli geggigt och om det blir bra konst?
– Ja, det blir geggigt. Jag har geggat hela mitt liv! Men det väldigt privata kan bli specifikt på ett sätt som gör det universellt. Du kan behöva hjälp av en redaktör eller curator, men om det blir bra vet du egentligen inte förrän du möter publiken, sa Nils Claesson.
Han har valt att vara utelämnande – och tycker att konstnärens mod att löpa linan ut är en nyckel för att skapa något bra.
Alexander Mood berättade att han dragit gränser:
– Det som var privat för min pappa och som för mig skulle kännas som ett karaktärsmord om jag lämnade ut, har jag undanhållit.
Samtalet, där publiken deltog med frågor och tankar, avslutades med en performance där Alexander Mood klädde sig i kungadräkt och krona, satte sig på utställningens tron och höll ett tal där han abdikerade från sitt kungarike. Därefter bad han publiken om hjälp med att bära tronen genom solparken, ner till en äng där tronen – under överseende av en brandförman – sattes i brand.
– Det kändes bra, det kändes faktiskt underbart! Kommenterade Mood när tronen eldats upp.
”Konsten är en tratt”
Nils Claesson upplevde en finissage som skapat klarhet och öppenhet:
– Det vi gör tillsammans upphäver uppdelningen konstnärer, utställningsplats och publik. Alla blev ju deltagare på något sätt. I samtalet men också i att bära tronen och elda upp den. Konsten är en tratt. Konsten är en lur. Allt som konstnären gör eller upplever kan bli konst.